Här är Livets gård!

Nu ska vi äntligen visa er lite utförligare var vi egentligen är, och om vi har det så bra som vi borde ha det i ett tropiskt paradis. Just ni sitter jag med en slumrande lillan i knät, med en stor papaya framför mig på bordet. Och datorn så klart. Syrsor surrar runt oss, vatten droppar från taket, och jag funderar på hur det kommer kännas när vi kommer tillbaka till februarikylan. Men nu, Finca De Vida:

Julafton utan ärmar

Charlize, jultomte

Det är slutet på regnsäsongen så när vi ger oss iväg till stranden regnar det fortfarande och fötterna sjunker härligt ner i leran när man går upp för backen från vår lilla cabana upp till det gemensamma köket.   

Vi ringer skypesamtal till våra familjer och ser dom iklädda i varma tröjor och tomteluvor i färd med att äta köttbullar och fläskstek. Visst saknar man familjen men de är så långt borta i en annan värld. Långt från vår verklighet nu.  

Vi får skjuts med Eric från grannbyn igen och eftersom Challan hellre vill stå bak i Brian och Jodys pickup tar vi Enrique med i vår bil. Enrique har rötter i Kuba så han pratar också spanska och från baksätet hör vi hur Eric berättar samma sak som han gjort för oss några dagar tidigare. 

"Dessa 40 hektar är mina. Där bor vi och där min far och där min bror. De är inte till salu! Men mittemot är min frus mark. Om du vill kan du köpa lite av den. Du vet för 50.000 dollar kan du köpa mark, och för 50.000 till kan du bygga dig ett litet hus. Du kan bo där några månader om året så kan jag passa upp ditt hus någon gång i veckan så där..."  

I Costa Rica har alla land. Ett par generationer sedan bestämde regeringen att landet skulle satsa på jordbruk och det proklamerades att alla skulle få det land de pekade ut som sitt egna. Därför har alla land. Dessvärre ser Costaricaner (som för övrigt är världens lyckligaste folk) också på teve och har börjat längta efter materiella tillgångar. Det är inte sällan man ser costaricaner sälja sitt land för exempelvis en motorcykel och lite cash.  

Vi stannar på en supermercado. Den är nedsläckt men öppen, en tanig tomte i shorts och bommullsskägg röker en cigarett utanför. Han ler välkomnande. Butiken är stor men på hyllorna står endast ett fåtal av varje vara. Det påminner lite om vårt lager när i började. Vi köper bönor och blöjor åt Vilgot; han äter för lite och så vill vi ha bröd så han kan få något att äta meddetsamma. Det är svårt att veta eftersom inga ingredienser står på förpackningen, men bröden är alla vita och fluffiga och antagligen rätt söta.  Innan vi åker därifrån frågar tomten om Vilgot vill ha godis. Erik svarar lite skamset att han tror att vi skippar det men tackar så mycket varpå tomten slår ihop sina händer, bugar lätt och med en huvudryckning säger han:  "Pura Vida!" (Costa Ricas nationella ordspråk som betyder ungefär någon slags positiv variant av "gilla läget")  

På stranden duggar det först men ganska snabbt spricker det upp. Erik tar en löprunda med två av killarna, Challan leker i vågorna, krabborna gräver upp sig ur små hål och bildar häftiga mönster i den våta sanden. Jag sitter och läser och håller koll på att lillan inte får för mycket sol. Jag springer ut med Challan i vågorna en omgång och med Erik en annan. Vi får hjälp med barnen av det nya brittiska paret, Lisa och Pawel, medan vi slänger oss i havet och skrattar tillsammans. Gud vad det är roligt att skratta. Och gud vad det är härligt att bada när vattnet inte är überkallt.  

Vilgot blir röd om kinderna och jag tänker att vi kan smörja honom med kokosnötskött men Jody letar upp en kokosnöt med skott. Hon säger att vattnet i denna ska vara fetare och lättare att använda i det syftet.   

Klockan blir tolv och Challan är fortfarande i solen. Vi ber henne förgäves att ta sig till skuggan och läsa. Hon tror att allt är ok eftersom hon fått lite solkräm.  Vi kommer hem, alla kräftröda, även de som suttit undet träden i skuggan mest hela tiden. Men ingen klagar.  

Julbuffet à a raw Costa Rica

Klockan fem serveras julmiddag; blomkålsris med currygryta, rå baba ganoush, rå hommus (så god att den slår den ickeråa varianten med miltals avstånd), rödbetsmedley, grönsallad med misodressing, och till efterrätt en fantastisk sapotepudding som smakar pumpapaj.  

Charlize delar ut julklappar som hon köpt på marknaden åt alla. Det blir succé och Brian byter om till de chockrosa kortkorta shortsen hon köpt åt honom och paraderar runt. Alla gapskrattar, Charlize rodnar och hon är nog rätt lycklig.   

Så avslutas vår julafton på vår sida världen, vi är mätta krispigt solbruna och vi somnar lätt och sover igenom natten med konstiga drömmar om femhövdade barn och flygolyckor.    

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.

Vad man skulle kalla en rejäl resa

På en kall onsdagsmorgon när solen knappt gått upp tassar en trött barnfamilj ut genom dörren på sitt lilla förvintriga krypin. Den tunna dimman luktar av skogen omkring men också lite lätt metalliskt. Modern är på dåligt humör som vanligt, försöker skrika viskandes på fadern för att inte väcka deras inneboende som ligger och sover i vardagsrummet. Fadern grymtar i sin tur, sparkar lite på däcket innan han sätter sig i förarsätet. Köra, köra, köra... när tar det egentligen slut? Men han vet när det tar slut... detta är nämligen sista körningen på flera månader. Varför kan han inte vara tacksam över det, undrar den körkortslösa modern.

Fadern lämnar av sin lilla familj vid Triangelns tågstation och kör själv iväg för at lämna bilen i säkert förvar. Modern handlar färdkost. Hon passar på att låta alla frossa i emotionellt ätande nu så här innan det blir omöjligt, innan alla frossar i frukt och gör sig av med allt det dära nedtryckandet av obekväma känslor genom falafel, choklad och ostmackor. Ostmackor blir det till färdkost, men också lite från butiken bredvid "Gateau" (kaka på franska). Där lyxar hon till det med marängpaj och brownies och tänkte snart... snart... hon kan nästan känna lukten av djungeln och om hon blundar hör hon kanske även antydan till syrsor och färgglada fåglar. P.g.a. en ordentlig kris har hon gått upp 7 kilo på en månad trots att hon ammar två barn. Hon har aldrig vägt så mycket i ett ogravidt tillstånd förut och vikten kom inte i samband med den senaste graviditeten utan helt och hållet efteråt. Sliten är hos också. Hon och fadern ser båda lite smått kriminella ut på passfotona de tog härom veckan. Han med vildvuxet skägg, hon med ofrivilliga dreadlocks, båda med tydliga svarta ringar under ögonen.

Flyget till New York går bättre än väntat, trots att stora dottern kräktes av turbulenser. En gång i plastpåse, en gång utan. Efter åtta och en halv timmes resa är familjen framme och bestämmer sig, trots två timmars köande in till Newarks passkontroll och en snart sovande lillepåg att ta sig in till Manhattan innan de ger sig vidare till JFK. De har trots allt tretton timmars väntetid mellan flygen.

På Manhattans lämnas de av vid Schwartz luggage storage som befinner sig på andra våningen av ett bostadshus, en kvinna med ett trött men genuint leende, stora ringar i öronen och en stor bullig keps tar emot och räknar ut ett något sånär rabatterat pris eftersom de vanligtvis tar betalt per dag.

"38 dallas' dad allright?"

De ger sig ner till första bästa Deli, köper äggsalladsmackor och upptäcker att även de minsta affärerna på hörnan kan ha raw food. Därför köper de även en påse Grawnola med valnöt & fikonsmak för åtta dollares.

De ger sig ner från trettiosjätte mot femtonde gatan, stora dottern tar många bilder, de hör en äldre man som sitter på en rullator berätta om sin första fru och om sitt medlemskap i svensk-/brooklyniternas baseball-förbund, planer görs för att klämma in en runda till Empire State Building, "Åh, vi måste bara ta oss till Cornelia Street" säger modern som varit i New York i totalt tretton dagar och anser sig vara en expert på området. Men de når till slut sitt mål, One Lucky Duck på Chelsea Market, shoppar loss och tappar musten. Klockan är nu tre på morgonen i Sverige, lillpågen somnar i vagnen, lilltösen sover djupt sedan länge och stora dottern förstår inte hur hon ska orka, inte alls!



En promenad och en taxifärd senare lägger de sig och sover i olika konstellationer för att skydda väskor och göra det bekvämt för barnen. Fadern som normalt sätt måste ligga på en bekväm madrass med öronproppar och skygglappar somnar nu på rygg på en stenhård bänk med öppna butiker och andra flygplatsljud. Modern med en arm över datorväskan, benen över andra bagage och lilltösen i den andra vaggvikta armen.

Även detta flyg går snabbt och smidigt. Stora dottern beklagar sig endast över att Cowboys & Aliens �eA4r dubbad på spanska.

En måltid avnjuts på San Josés centrala busstation: En talrik blandat ris och bönor, stekt ägg, friterad ost, toast och stekt banan. Ögonen hela tiden på de fem stora väskorna och på de tre mindre, däribland datorväskan med det värdefulla innehållet (dator, ipad men framförallt modern och faderns underbara kindlar (frivillig produktplacering!)).

En tretimmars bussresa upp och ner bland bergen. Barnen sover och svettas i mängder.

Roberto hämtar familjen i San Isidro och hjälper dom att packa in alla väskor. "Egentligen är det mycket nära, Finca de Vida" säger han "men man kan inte köra fort"

Och ganska snabbt förstår de varför. Inte någon väg de någonsin blivit körda på (och fadern har kört skabbiga vägar i Brasilien, modern i Senegal) har kommit i närheten av denna. Faders undrar hur långt han hade nått med familjens volvo. Roberto berättar om alla ticos som sålt sina bondgårdar till amerikaner för en motorcykel, ett hus någonstans, en hemmavideoanläggning... amerikanerna har sedan sålt gårdarna dyrt genom amerikanska fastighetsförmedlare. "Det är samma längs med stranden" säger han. Hans farfar hade sålt en gård i området för en summa motsvarande 300 spänn för trettio år sedan.

Barnen gapar och pekar på vattenfall och lianträd och efter ytterligare en och en halv timme är de framme...

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.

Tillbaka! För att försvinna på spännande äventyr...

Hej på er! Lagom till lucia återvänder vi till bloggen...med spännande nyheter - och denna gången i videoformat! Passar också på att länka till lite recept hos "Energibruden", Catherine Hirota. Där finns bland annat ett litet recept på råa pepparkakor som kan vara värt att pröva! I övrigt får väl vår lilla video tala för sig. Den här gången.

Energier i omlopp

: Kanske känner du till situationen. Först smyger det på en lite så där slugt, en vag känsla av osäkerhet, en dipp i humöret, man är lite off key bara men tror att det är en tillfällig sinnesstämning, humörsvängningar drabbas vissa av hela tiden.

Ganska snabbt efter det kommer första katastrofen. Något som tar ner en på jorden direkt, och katastrofens omfång står i direkt proportion till de insatser som är på spel. Till exempel började en av mina "neggocyklar" med att jag, som egentligen är tidspessimist, missade två plan på raken, fick spendera 10 timmar på London Stanstead med en hyperaktiv tvååring (Challan) och avslutade det hela med att stiga på vårt plan där ungen vägrar säkerhetsbälte varför planet står kvar på marken utan att lyfta i en halvtimme, enbart på grund av oss.

Negativ karma

Inte så farligt kan man tycka... nej, det var det kanske inte, lite av en ekonomisk katastrof för mig som fattig student och ensamstående mamma men absolut ingenting som behövde dröja sig kvar. Nästa cykel började med att jag glömde min laptop på en buss och aldrig fick tillbaka den, lite större konsekvenser för studentlivet men visst inte heller en superkatastrof. Nästsist, för ca två år sedan, började min och Eriks gemensamma neggocykel med att vårt bröllop fick ett "mycket tråkigt slut". So the stakes are up. Ju mer negativ energi man hunnit investera i sitt liv, desto värre blir neggocyklarna.

Men. Det intressanta med neggocyklar är inte nödvändigtvis den utlösande faktorn. Det intressanta är att det fortsätter. När jag kom hem från Manchester (via London Stanstead) fick jag reda på att min farfar hade dött, jag upptäckte ett födelsemärke som såg väldigt oroväckande ut, relationen med mannen från Manchester tog slut och all elektronik gick sönder.

Efter att vårt bröllop fått sitt tråkiga slut kom vi hem till ett kaotiskt hotell (det vi drev) där ingen gjort sitt jobb i väntan på att vi skulle komma hem (eftersom de blivit ombedda att inte störa oss under bröllopet). Jag fick missfall tre dagar efter hemkomsten och satt och jobbade fjorton timmar per dag efter sjukhusvistelsen för att rätta upp hotellkaoset. Bara någon vecka senare fick jag ett elakt refuseringsbrev från Bonniers (efter ett första lektörsutlåtande som var så positivt att jag fortfarande idag blir förvånad av att läsa det eftersom jag konstant tonar ner det i skallen) och sedan gick all elektronik sönder.

Neggocyklar avslutas inte förrän man lärt sig en sak:

Livet är inte på allvar och man måste skratta åt sin olycka.

När börjar man då skratta? Kanske skrattar man när man för femtonde gången i rad blir av med någonting. Eller när en till datorskärm bara inte går att sätta på, till synes helt utan anledning. Eller, som när jag duschade några dagar efter bonniersbomben, så drar man i duschdraperiet vilket välter en deodorant som stått ovanför badrumsskåpet varpå denna kraschar ner i handfatet, och sliter upp en stor skärva badrumsporslin. Denna skärva letar sig in genom duschdraperiet och in i ens vad, sliter upp ett stort sår och det sprutar blod. Ja, då kan man börja skratta!

Efter att man lyckats skratta tar det ett litet tag men allt verkar rätta till sig till slut.

Nu, i färd med att föda mitt tredje barn, efter att ha byggt upp flera års negativ energi bestående av slit, martyrskap, klagomål, stress och försummad familj, har vi börjat skratta åt vår splittrans nya neggocykel.

Ansamlas, ansamlas, vart tar det då slut?

Här är några smakprov:

Trasig elektronik:

-Dottern spiller kokosvatten på tagnentbord, säger inget av rädsla för ilska, torkar upp och låtsas som ingenting. Dator flippar ut.

-Dubbelkyl i cafékök dör inför äppelmarknaden

-Diskmaskin i cafét dör efter äppelmarknaden

-Matberedarens S-blad slutar fungera inför caféhelg, Henrik tar hit ett nytt blad, detta går sönder också.

-Virus i mail, går inte att få igång

-BankID slutar fungera

-Skrivaren fungerar ej, personal sliter upp locket i panik och spiller färgpulver i hela skrivaren. Felmeddelande: "Fatal error"

-Bilen vobblar och på väg fråm Malmö blir det punka efter att vi redan blivit försenade till dagis av en olycka på vägen. Vi kör med reservdäck i 30 km/ timmen de sista 90 minuterna

Sjukdom:

-Dotter kräks i 24 timmar, är aldrig sjuk annars

-Löss i familjen, försvinner aldrig, oavsett hur mycket artificiella atombombsmedel vi strör över oss själva

Ekonomi:

-Stora ekonomiska förändringar på gång som drar ut på tiden med fler och fler "nya papper" som ska in.

-Övriga stora hinder som ej behöver nämnas för tillfället.

Och mitt i allt detta ska vi föda barn.

Det gäller att ha förstöstan

Erik började skratta ungefär när vi fick punka. Efter att vi släppt vårt krampaktiga grepp om den "allvarliga verkligheten" har vi ägnat de senaste dagarna åt följande: vänta på bäbis, äta kakor, gå promenader, städa lite och framförallt titta på hela säsong 11 av The Celebrity Apprentice.

Av att gå promenader har jag lärt mig följande: ibland kantas vägen av uppsprättad jord inför kabelomläggning men snart syns ingenting av arbetet, endast det positiva resultatet kvarstår. Av Celebrity Apprentice har jag lärt mig följande: Meatloaf må vara blödig och rädd för att förlora alla sina insamlade pengar till Latoya Jacksons vägörande ändamål men även om man gråter dygnet runt KAN man vinna sina pengar i slutändan.

(Har också lärt mig att Gary Busey är helt knäpp i bollen men otroligt kärleksfull och tränad i NLP)

(Förresten har två nya katter installerats sig hos oss samtidigt som allt men det är väl inte negativt, bara skumt, som om man utgör en stor energiansamling som bara drar till sig allt möjligt...)

Kramar,

Vilda

And take it back to the start...

Fat, sick & nearly dead

: Under mina trevliga kvällar med Mia och Challan för några veckor sedan kände vi oss sysslolösa och bestämde oss för att se på film.

Det blev en dokumentär om en australiensare med en underlig sjukdom som innebar att histaminerna i hans kropp reagerade på alla olika sorters beröring och gav honom svåra utslag. Dessutom var han lite lönnfet och kände väl att han inte riktigt kunde fortsätta på det sätt han gjort hela livet. Så han bestämmer sig för att juica i 60 dagar och inte nog med det, han gör det på ett sätt som jag aldrig hade klarat av. Han älskar amerikansk junk food och tar tjuren vid hornen genom att åka dit och utsätta sig för alla dessa frestelser samtidigt som han håller fast vid sin juiceterapi!

Det är en fin liten film det här. Kanske lite långsam till en början men det kompenseras av att man blir fascinerad av Joe Cross´otroliga fysiska omvandling.

Bonusen får man två tredjedelar in i filmen då Joe möter en frände på en parkering; en lastbilschaffis på lite över 200 kilo som visar sig lida av samma handikappande sjukdom som Joe tidigare gjort. Phil Staples är inte lika modig som Joe utan väljer att avlägsna sig till ett lugnare ställe för att genomgå sin juice-terapi. Det han upplever där är så kraftfullt att det börjar smitta av sig på hela omgivningen i den lilla staden och till slut även på Phils egen överviktige barbeque-frälste bror.

Titta och bli glad :-)

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.

Den äppeltid nu kommer

Vi har fått in en ny förmåga till vårt kära lilla Kiviks lilla råa, nämligen en älvliknande varlese vid namn Mia. Mia bor hos oss och gillar inte att slåss utan går omkring och lagar chokladelixir och uppmanar oss att äta mera superfoods.

Så nu då, när den enda personen i hushållet som under sin levnad erhållit tillåtelse att hantera motordrivet fordon gett sig iväg för att maratonfixa vår webshop har jag och denna älvliknande varelse inte kunnat ta oss härifrån sedan i onsdags. Lite Huis Clos kan man säga. Bara att vi lever på 2000-talet och således båda har datorer, ambitioner och alldeles för lite tid att uppnå dessa.

Jag har suttit och skrivit på en plan för att få potentiella investerare på fall medan Mia har studerat inför ... ja, jag vill inte avslöja för mycket. Men det på bilden är lite av det hon använt sig av under sina studier.

Dock har det gemensamma bristande ansvar som vi uppvisat i artonårsåldern då vi helt sonika struntat i att skaffa oss körkort trots att åldern var inne hunnit ikapp oss och vi har inte kunnat handla på några dagar. Vi har därför helt enkelt fått hålla tillgodo med det kylen (och till viss del trädgården) har haft att erbjuda. Det har inneburit en del repetition men också en del experimenterande. Mia har gjort typ trettiofemton olika sorters grönkålschips som jag helst gratis och helt utan ansträngning har fått proppa i mig under mina dagslånga arbetspass.

Så ikväll började de färska grönsakerna ta slut och till middag blev det rivet äpple med ingefära, valnötter, kanel, muskot, lite honung, lite vanilj och en nötmjölk på mandelpuré, lecitin, mucuna och astragalus. Så fantastiskt superfascinerande gott!

Och så gjorde vi avkok på äppleskruttarna, rev ner ännu mer ingefära och blandade ut med mandelmjölk och honung. Så höstigt, så Kivikigt, så trösterikt, så fint att vara gravid en mörk sommarnatt och sitta med en Mia och snöa in på datorjobb när man har tillgång till så mycket fint och lokalproducerat.

Sov gott alla ni andra!

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.

Färdkost och biokost

Familjelycka; en bar rumpa i gräset

: Så åkte vi hem från minisemestern. Har varit härligt att kunna ta sig ut och ro på sjön och Vilgot har sprungit runt som en duracellkanin på svärföräldrarnas altan som är lika stor som huset till ytan. Charlize har under protest fogat sig efter datorförbud och suttit framför en enorm bunt 80-tals Kalle Anka-tidningar och därefter fått gå på nya Apornas planet med Erik.

Fortsatt fritt efter Kates underbart färgglada magiska receptbok passade jag på att ge dom lite att tugga på under bioupplevelsen. Kakor, energitryfflar och lite egna bars:

Hampa- och nibsbitar

Baobabkex från www.katesmagicbubble.com

Mumsiga energichokladingar

1,5 dl smält kokosolja

1,5 dl kakaopulver

ca 1 msk sötning (agave/ honung/xylitol)

0,5 dl malda gojibär

0,5 dl makadamia, hackad

En liten näve russin (gott med gröna men går bra med vanliga)

1 msk acai

1 msk suma

1 tsk shilajit

Blanda alla ingredienser utom nötterna i en skål. Lägg de hackade nötterna och russinen i en form och häll över chokladsmeten. ställ in i frysen. Ta ut efter en halvtimme och skär i bar-storlek. Packa in i aluminium för att bära med eller förvara i kyl.

Och så avslutar man med lite färdkost till bilfärden hem... "makaronigratäng" med sesam- och mandelkräm, muskot och kanel. Lagerna består av riven morot, marinerad svamp, zucchiniplattor och tomat.

Ses snart i shoppen (cafét är stängt nu...)

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.

En Kate och lite nytänk

Så har vår vän Kate Magic varit på besök i år igen. Det var bra uppslutning i år, både på workshopen i Kivik och på den i Malmö. Hennes entusiasm och ödmjukhet fick oss att bli sugna på kurser igen och så var hon ju så himla snygg! Alldeles strålande och glad och tålmodig. Charlize har nu en permanent inbjudan att besöka henne och hennes söner i Brighton för att putsa upp engelskan.

Så det är inte så konstigt att man tar upp lite gamla kokböcker och dammar av.


Vi har tagit semester i tre dagar nu när cafét har stängt. Med i bakluckan fanns Raw Magic, alla färskvaror från kylen som inte skulle klara sig över helgen och en himla massa superfoods.

Så detta är resultatet av lite Kate-kaka och kolor på Eriks födelsedag:

Smorgasbord

Crikey cake, bas på groddat bovete, avokadochokladkräm och massvis med färsk frukt

Gojifudge, riktigt svår att få till men fantastiskt god även om man misslyckas!

Och det var bara förrätten som man säger. Här kommer dagens middag:

Currygryta, stor mage och sjöspaghetti

Sjöspaghetti med surkål, massvis med persilja, maca, hampaprotein och avokado

Currygrytan från hennes workshop. På ett ungefär iaf.

Och i alla dessa recept döljer sig nyttigheter som hampafrön, maca, hampaprotein, kelp, dulse, lucuma, mesquite, purple corn-extrakt, acai, kakaonibs, m.m.

Fast det är klart, som min svärfar uttrycker sig; man riskerar ju att bli pigg om man äter så mycket nyttigheter!

Nyttigt från trädgården också

Min fru är en järnlady!

Nu sitter man här en kväll i augusti, svalorna skriker utanför fönstret och en begynnande höstförnimmelse börjar svepa in med småkyliga havsvindar. Ja, nu är det ju fortfarande sommar, och två veckor kvar till min födelsedag, vilket när jag var liten iaf kom ihåg som sommarkalas med jordgubbstårta och läskeblask. Men augusti innebär ändå för oss att vi lämnar den intensiva cafésäsongen och går in i en ny period med en massa spännande planer och projekt för Kiviks Lilla Råa och Råvarubutiken. Min bonusdotter har kommit tillbaka från sin pappa på Island och i september kommer vår nummer 3.

Vad är det då som vi ska få? Ett PlayStation3? Möjlighet att delta i fas 3? Nej, vi ska alltså få ett barn till, en tjej som det verkar. Vi har varit inne på regelbundna ultraljud nu på sistone, man har velat hålla koll på och följa lillan eftersom risken funnits att hon skulle ha en liknande ärftlig njurproblematik som sin storebror. Vilgot hade en massa trubbel, som innebar att han nu bara har en fungerande njure. Men han är frisk och glad nu iaf. Vilda har också tagit många blodprover, varav ett var rätt intressant för en råkostares räkning.

Innehåller: Järnsulfat, askorbinsyra, polyeten, povidon, karbomer, magnesiumstearat, hypromellosa, makrogol, syntetisk paraffin, järnoxid och titanoxid.

Vi tar ju rätt regelbundet B12 som tillskott för att gardera oss på den fronten, och vad gäller det värdet var det helt okej. Vad det gällde järndepåerna var det också okej. Lite sämre var det dock med Vildas järn i blodet (Hb), som låg på 99 när vi mätte för några veckor sedan. Detta beror inte på att, som jag läste att en man hade skrivit i något forum, "kvinnor äter mer grönsaker än män och får därför i sig mindre järn". Naturligtvis beror detta på vilka grönsaker man äter, men många grönsaker är rika på lättupptagligt järn. Istället handlade det sannolikt om för mycket caféstress och slarvigt vegetariskt ätande med för lite mörkgröna bladgrönsaker. För några år tidigare blev Vilda nämligen kvitt sina kroniskt dåliga järnvärden, som hon hade haft ända till hon gick över till råkosten. Antagligen var detta en följd av mycket persilja, mangold och annat i kombination med en c-vitaminrik kost i allmänhet som hjälper kroppen att ta upp järnet. Nu ville Vilda hur som helst i denna graviditet inte proppa i sig syntetisk Duroferon med alla hjälpämnen, utan ge Raw Food en chans. Hon fick över helgen på sig att få upp järnvärdet. Med bara en stor järnspäckad smoothie om dagen med grönkålsjuice, vetegräsjuice, persilja och shilajit samt blåbär och banan så landade järnet på måndagen på 112!

Idag fick vi också en stor leverans nyskördat vetegräs av vår vän Jona, till våra vetegrässhots som vi gör "à la minute". Vi gjorde en stor provomgång med färsk mynta och citron, och blev lite smånippriga allihopa till på köpet. Färsk vetegräsjuice på kamutvete är helt fantastiskt!

Telefontapp och härliga frukostar!

Ibland inbillar jag mig att det är ödesbestämt att vår familj inte ska ha någon fungerande mobiltelefon. Vad kan det annars bero på att vi inte, förutom i lyckosamma ögonblick då vi otroligt nog hittat både laddare och telefon, har förmågan att hålla rätt på dessa manicker? Vildas mobil har varit borta under lång tid, och har ibland påträffats, för att sekunden senare i princip försvinna i ett svart hål, och sugas bort av antimateria. Det var inte förrän för några veckor sen som denna och dess laddare lokaliserades i samma rum (tursamt sammanträffande kan tyckas). Till vårt stora förtret dröjde det inte mer än någon dag förrän det visade sig att mobilen inte längre gick att ladda. Likt de två i ett par som helt tröttnat på varandra och satt sin relation på "paus" är dömda att sluta i en distansering och ett oåterkalleligt uppbrott, så hade mobilen och laddaren varit ifrån varandra för länge - det fanns inga känslor kvar (eller om batteriet kanske bara är kaputt). Den enda glädjen - eller sorgen - som vi fick av telefonens tillfälliga uppvaknande var en halvtimmes konstant plingande från alla telefonsvarsmeddelanden som legat på lur. Och min telefon ska vi inte ens prata om (jag ska bara skriva lite). Det är den telefonen som vi hävdar "fungerar" när folk frågar om vårt nummer eller om hur man får tag på oss, när de förgäves försökt med den andra.

- Nu fungerar den i alla fall!

- Nu har vi hittat den!

- Prova ikväll igen!

...och minst lika ofta...

- Har jag glömt laddaren hos dig?

- Sony Ericsson? Svart? Inte?

Nu hade jag häromdagen varit vid Ninnis Trädgård i Baskemölla Ekoby för att hämta grönsaker, då jag hade fått förhinder och inte kunnat komma dagen innan. Som vanligt hade nån, i detta fall Ninni, försökt få tag på oss för att fråga hur vi hade tänkt oss det hela. En timme innan hade jag hittat min telefon igen och fick skamset berätta att vi än en gång hade förlagt den och att det inte var förrän just precis nyss som den gett oss äran att stifta bekantskap med den igen. Men NU skulle vi vara tllgängliga igen. Varpå jag i ren förvirring lade mobilen på taket av bilen. Och körde iväg.

Så nu står vi här, utan mobiltelefoner. Tills vidare är det alltså mail som gäller. Men var fanken är nu laddaren till datorn...?

Så, nu över till något som vi i alla fall lyckades hålla ordning på - den jättetrevliga frukosten som vi arrangerade för strandyogagruppen här i Kivik. Efter ett pass i Österlensolen kom de till oss för Chiagröt, selleri-äppeljuice och groddbröd med avokado, mandelsmör, tomat och färskmalen svartpeppar. Mmm...

Blandade grönsaksnudlar med tahinikräm, tomat-, avokado- & fänkålssallad samt champignonjerkey

: Så har vi äntligen riktigt, riktigt sommaröppet. Vårt café är i full blom med juice- & smoothiebar, ekogröntförsäljning, miniantikvariat samt massa trevliga gästspel. Vi har en praoelev (Jana) som bakar goda tårtor, och en kock (Henrik) som avlastar mig på helgerna. Vi har mina småsystrar som kommer att dyka upp lite när de vill, några grannar och några webshopjobbare som varvar lite arbetsuppgifter. Med andra ord är det fullt med folk i år!

De gäster som besökte oss torsdag eller fredag kunde njuta av en svalkande pastarätt med en rik och syrlig sås samt sälta från sega champinjoner.

Grönsaksnudlar

0,5 Daikon/ Rättika, svarvad

3 morötter, svarvad

1 liten zucchini, svarvad

1 liten paprika, strimlad

lite strimlat bladgrönt

Tahinikräm

3 msk tahini

2 msk ljus miso

0,5 dl vatten

0,5 dl olivolja

juice från en halv citron

ev. lite paprikapulver

Mixa ingredienserna till en slät kräm.

Tomat-, avokado- & fänkålsallad

2 mogna tomater, klyftskurna

1 mogen avokado, skivad och sedan delad på 3

3 vårlökar, hakade

1 fänkål, fint skivad

1 näve basilika (helst thaibasilika), chiffonade

1 liten näve koriander, hackad

Ruccola, batavia el. dyl.

0,5 dl kapris

0,5 dl olivolja

Några skvättar lime

1 nypa himalayasalt

2-3 vitlöksklyftor

Generöst med färskmalen svartpeppar

Blanda alla grönsaker. Mixa kapris, olja, salt, lime, vitlök samt svartpeppar och blanda med salladen.

Champignonjerky

300 g champignon

4 msk shoyo/ tamari

2 msk citronjuice

1 msk agave/ yacon

1 krm chilipulver alt. 1 hackad färsk röd chilipeppar

Hacka champignonerna och torka i torkugn över natten. Blanda de övriga ingredienserna och låt dra. Voilá!

Servera nudlarna med tahinikrämen och jerkeyn. Toppa gärna med lite vårlök och eventuellt vitlökspekan. Servera salladen bredvid med lite skivad nektarin, jordgubbar funkar också bra. Mal generöst med svartpeppar över hela anrättningen.

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.

Utsmyckning av vår Kivikspärla!

Det är denna vecka det börjar - på riktigt! Idag har vi satt igång den stora köksröjningen, och iordningställandet av vår nya juicebar. Och nu åker även nya skyltar upp så att vi syns lite bättre!

Jag ser fram emot att allt kommer igång och tror att jag själv kommer att stå en hel del i juicebaren och pressa vetegrässhots och servera lúcumaglass... I år kommer vi ju dessutom att ha försäljning av ekologisk frukt och grönt och ett litet miniantikvariat vid caféet. Vilket i princip innebär att man kan handla, äta, läsa, slappa, juicefasta och njuta på ett och samma ställe! :o)

Mr. Handyman...

En helg i det fria

Vilda: Och medan jag slet i Malmö slet barn och man i Fågeltofta där vår underbara supergröna odling börjat visa sig stolt och snigelfri.


Kram på er alla!

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.

Nu kör vi!

Kära vänner och bloggföljare! Härmed tar vi, Kire och Vilda, ett gemensamt avstamp för att få fart på denna blogg igen. Den har skrikit efter oss som ett ensamt barn, och inte förstått varför vi bara lämnat den... Vi har sagt till den att vi inte har tid, att vi måste jobba, att vi är stressade... Men till vilket barn har man rätt att säga så i all evighet? Nej, nu har vi negligerat den länge nog, och tar och klär den i lite nya blomstrande kläder, midsommaren till ära.

Vilda är för tillfället på jobbutflykt i Malmö - dvs. för att kunna koppla bort lite från familj och dess relaterade måsten och för att kunna fokusera på vissa uppgifter, och kanske umgås lite med vänner...? Det tycker jag i alla fall hon är värd. Jag ska i morgon ta ett krafttag i vår blivande juice- och smoothiebar i Kivik, som ska inredas lite och utrustas med fina skyltar. Veckan efter midsommar sätter caféet igång på allvar... Apropå skyltar så ska jag också hämta den nya som ska sitta på taket på caféet. Där har det tidigare suttit en annan skylt, och bakstycket, som fortfarande är kvar på taket, är en gammal kasserad vägskylt som uppfordrande har symboler av tält och husbilar med streck över. Många har nog förvånat undrat varför denna suttit på taket, och redan förstått att man självklart ändå inte får sätta upp sitt tält på asfaltsparkeringen utanför caféet... :o)

Nu under midsommarhelgen har vi stängt på caféet, eftersom det är en väldans lugn helg, och egentligen sista chansen för oss att slappa lite innan turistsäsongen börjar. Förhoppningsvis blir det en trevlig och rå midsommar, med många sådana här tårtor, som Henrik gjorde i helgen på caféet!

Från vinteride till påskchock!

Då var det dags att komma ur kaféets dvala och ge sig i kast med påskanstormningen! Och att samtidigt bryta en två månader lång bloggdvala... Klockan är två på natten och jag sitter hos svärfar och redigerar på nya Kiviks Lilla Råa-sidan, som kommer att få sig en liten ansiktslyftning. I Kivik har vi under den gångna dagen tagit emot en strid ström av glada påskfirare och konstrundare som för en stund bytt ut rökt makrill och litografier mot mandelmjölk och rawfoodbrownies. I vårsolen mötte vi många glada ansikten som mumsande undrade över receptet på våra bakverk, och även en och annan som på jakt efter "riktigt" bröd, fick söka lyckan på annat håll. Det har varit mycket att göra, men det har varit kul!

Arbetet med webshopen ligger självskrivet vilande ett par dagar nu under påsk, vilket känns välbehövligt efter flytt av lager, nyinrett kontor och nya rutiner. Men efter måndagen är det bara att ge sig i kast med paketen igen! Hemma på vår tomt står grönsakslanden fortfarande orörda... skall det månne bli som ett år i stockholm, när rödbetorna kom i jorden vid midsommar? Chansen är väl, i sanningens namn, ganska stor. Men vi har i alla fall fin gräslök som växer som ogräs, samt jordgubbar och vitlök, som planterades i höstas. Kanske är det som vi "sommarjobbare" får satsa på, att plantera övervintrande plantor i höstrusket. Någon som kan fixa fram novembertomater?

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.

Fackförening med likasinnade i Nürnberg...

"Papi!" "Papiiiiiii!"

En man bredvid mig på tåget upp till Stockholm härom veckan frågade mig vad jag hade för koppling till Tyskland. Ja, han hade ju hört att Vilgot sa "Papi" till mig, samtidigt som jag ändå pratade svenska med honom. Jag förklarade att Vilgots "papi" inte betydde pappa, utan faktiskt vatten, och att han kan hojta ut det högt och ljudligt när han kommer på att han är riktigt törstig. På samma sätt som han konstigt nog ofta ropar "Ilda!" när han vill ha mamma Vildas uppmärksamhet, och inte "Mamma!" Nu följde varken Vilgot eller Charlize med till Tyskland, dit vi åkte för att besöka världens största mässa för ekologiska livsmedel, så Vilgot fick inte höra andra barn ivrigt ropa "Vatten!" till sina fäder.

BioFach Nürnberg samlade i år över 2 500 utställare från alla jordens hörn, och även om vi inte hann prata och provsmaka vid varje bås, så tycker jag att vi gjorde ett bra jobb på de en och en halv dagar som vi var vid själva mässan. (Phew.) Vi har fått massor av spännande kontakter som vi ska se till att följa upp. Mässkomplexet kändes många gånger större än exempelvis Älvsjömässan och såg förrädiskt lika ut på flera ställen bland hallarna, då man titt som tätt helt tappade bort sig och fick ta ut riktmärken mellan amerikanska pecannötter, franska fruktjuicer och kinesiska svampexportörer. Vi pratade med många intressanta tillverkare och distributörer av råa produkter, som har börjat kila in sig som en stark nisch på mässan. Det syns att många raw food-företag jobbar hårt med att vända sig till en bredare, hälsoointresserad publik, och att producenter som tidigare inte gjort någon stor sak av att de faktiskt har råa, oraffinerade varor, nu har sett potentialen i att framhålla just detta.

Sandra och Natasha i köket. Och hampafrösoppan värms ej över 40 grader! (hihi)

Redan ett bra tag innan vi hade köpt biljetter till resan så bestämde vi oss för att vi inte ville bo på något sterilt mässhotell för dyra pengar, utan att vi ville "Couchsurfa". Det vill säga genom nätverket "Couchsurfing" och hitta en bädd/soffa hemma hos någon trevlig människa i Nürnberg. Det kändes extra spännande då vi inte hade några barn att tänka på (de var i tryggt förvar med farmor och farfar) och påminde om tiden då vi varken hade småbarn eller företag. Vi trivdes fantastiskt hos ekofruktsinköparen Sandra, som glatt hade accepterat vår förfrågan och som själv skulle till mässan. Hon berättade också att det kanske skulle komma någon mer som skulle dit och som behövde dela soffan med oss. Allt som allt blev det jag och Vilda, Natasha från Irland, Karly från Hawaii, trubaduren Tony från Irland (Sandras pojkvän) och Sandra själv som huserade i den kylslagna lägenheten (inte alla i soffan...). Samt den skelögda 8-kilos katten som jag glömt namnet på.

Härlig sallad, blomkåls- och avokadomos, provencalskkryddade tomater, marinerad svamp och mycket mer...

Mötet med en av de andra var lite speciellt. Jag och Vilda har under hösten, utan att lyckas, försökt få tag på en viss Natasha på Natasha's Living Food i Irland, eftersom att vi fick tips om hennes choklad som skulle vara mycket god. Lustigt nog var det henne som vi kom att dela en hörnsoffa med i södra Tyskland några månader senare... Tala om förvåning när vi insåg att det var hon. Men så händer det ju också sådana här saker titt som tätt när man sysslar med saker man brinner för, det vet flera av er som följt bloggen sen tidigare... Vi hade i alla fall fantastiskt kul alla dagarna, och avslutade vistelsen med att laga en rå brakmiddag till Sandra och Tony av alla kilovis med råa grönsaker och delikatessprodukter som vi fått som prover under mässan.

Hus vars äldsta delar daterar från 1300-talet.

Lördagen och söndagen ägnade vi åt att upptäcka fantastiskt vackra Nürnberg. Att gå på den färgsprakande och hetsiga mässan kontrasterade väldigt mycket mot att i svartvitt upptäcka stadens historiska arv, både som blomstrande konst- och handelscentrum under många århundraden, och som plats för Hitlers årliga partisamlingar och uppförande av galna mastodontprojekt såsom Zeppelinfältet och den gigantiska samlingssalen Schwurgerichtssaal, samt som scen för de efterföljande rättegångarna.

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.

The Great Health Debate

Vilda: här sitter jag, barnlös och ledig och helt otvungen. Idag har jag sovit till 10 och läst ut en skönlitterär bok (Igelkottens elegans av Muriel Barbery). Jag har gått ut med hunden, insett att jag inte har min plånbok med mig och fått försona mig med tanken på att jag inte kan ta mig härifrån. Jag har visserligen uppkoppling men mailprogrammet fungerar inte och jag har ringt till lagret men de verkar inte behöva min hjälp. Charlize är i Malmö och tittar på film med pappa. Vilgot är på tåget med Erik på väg upp till Stockholm. Och jag, jag sitter här i Lund, sysslolös...

Äääntligen!!! Jag har inget att göra, jag har inget att göra... vet ni hur länge jag önskat att jag kunde säga så?

Jag passar i alla fall på att lyssna på en del debatter i The Great Health Debate. Fantastiskt intressant om syrad mat eller inte, kött eller inte, frukt eller inte, borde veganer få föda barn eller inte (just den debatten har jag inte lyssnat på ännu), allt på en väldigt hög nivå med väldigt kunniga och intressanta människor. Har ni lyssnat?

Sysslolösa kramar,

Vilda

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.

Köksinvigning x 2

Vårt kök före

Det började med ett litet besök i gamla hemkvarter. Det kök som jag vet att min käre make slitit med den senaste veckan skulle visas upp och jag skulle sova över i min gamla säng och så skulle vi göra snacks och sitta och jobba hela natten (nja, det verkar inte som att vi har lärt oss det där med att "träffas" på rätt sätt ännu).

"Du får stanna i bilen i typ tre minuter okej?" sa han när vi parkerat och han kom ihåg att det stod disk framme. Jag gick ur bilen men lät Vilgot leda mig långsamt ner mot huset genom (eller på) den stenhårda snön. Vi spatserade i månskenet, halkade omkring, Vilgot pekade på katten Barack och skrattade. Vi kom ändå fram för tidigt och fick stå och knacka ett tag för att familjens fadersgestalt skulle släppa in oss.

Jägmästarbostadens kök anno 2011

Men vad skådade mina ögon om ej ett paradis? Ett rent, ljust (ganska i alla fall), mysigt krypin med gott om plats för att sätta sig vid matbordet. Plats fanns också på arbetsbänkarna där maten kommer att lagas och inspirerande bokhyllor med kokböcker och brädspel istället för kökssoffa och en gammal byrå från hotellet i Stockholm...

Det var en fantastisk upplevelse. Och precis som Erik kände jag också bara för att hänga lite i köket så fort jag fick tillfälle. Jag blev också hoppfull inför framtida matlagningsinspiration. Den som jag fått tillbaka nu sedan flytten och som jag inte för allt i världen vill bli av med. Kanske kommer jag att kunna bibehålla den i detta kök när jag flyttar hem igen.

Rosenblads kök före (ingen arbetsyta utöver det man skådar på bilden)

Matlagningsinspirationen tog vi med oss till nästa köksinvigning hos far min. Efter att ha kommit över en mindre summa likvida medel bestämde sig Johan Rosenblad, vår första konvertit, för att bygga om köket. Också för att matlagningsinspirationen havererat så där någonstans mellan den trettiofemte fikongröten och den femtonde mangosmoothien.

Herr Rosenblads kök anno 2011 (arbetsyta även bakom kameran)

Så vi stod i samlad trupp och lagade mat hela dagen.

Här är resultatet:

Sötpotatiscyrry, Kires norirullar, tabouleh, zucchinirullar med pinje- och broccoliost samt pinot noir-sås, fyllda marinerade svampar, grönkålschips, sjöspaghetti med guacamole och jordgubbstårta.

Hejdå från morfars bardisk!